
Det finns en person som jag känner utan och innan och det är mig själv. Dock måste jag säga att jag nått den högsta insikten om mitt innersta väsen
utan att finna allt för mycket heligt, skinande ljus omgiven av keruber och rosenblad. Tvärtom. Min själ är svartare än tjära och totalt skeptiskt när det kommer till
idyllande.
Helgens
övningar har passat mig så perfekt att jag blir nästan tårögd. Lita inte på människor, alla har något att dölja, hellre illa fäkta än att stå som en paralyserad gråsten om något pucko dyker upp och alltid se till att du har en flyktplan innan du börjar vara trevlig mot kreti och pleti. Var beredd på det värsta. Ja, ni hör. Det är filosofi på hög nivå.
Ofta tänker jag att mitt liv inte är som andras och i de flesta fall är det faktiskt sant. "Ja, men alla är ju individer med olika ryggsäckar" tänker ni. Stämmer. Men jag vågar ändå påstå att så är fallet. Mitt liv är inte som andras.
Just nu behöver jag en mental vila från allt vad idyllande heter. Det var bara drygt en månad sedan jag vaknade upp från IVA, arg som ett bi och dessutom upptäckte att min syn var borta. Nu så ligger jag och läser esoteriska texter och tycker det är underbart att delta intensivt i seminarier och diskutera renässansens försiktigt positiva attityd till planeten Saturnus.
Att gagga
extremvåld går hur bra som helst men jag får krupp när någon berättar att de ska åka och hälsa på sina föräldrar som är "så söta", att de gör flädersaft, ALLT som har med hela familjebildningar att göra, parmiddagar, romantiska bröllopsresor, ungdomsvänner och att utföra solhälsningen i yoga på en öde strand "ute i det fria".
Jag behöver verkligen bli mentalt starkare för att palla med den slagsens livsstil. Just nu är det inte läge. Alls. Sorry men sant.
Så, nu ska jag grotta ner mig i
Rosencreuzarna och deras idévärld... jag må vara galen men det finns allt de som toppar mig ändå. Fan ;-)
Labels: personligt