"...born stubborn, mewill always bebefore you count 123i will have grown my own private branchof this tree..."Texten är början på
Björks sång "
Unison" och kunde varit skriven av mig. Ingen, och jag menar ingen kan få mig att ställa upp på något som jag inte håller med om. Envis in i döden och den enda jag svurit evig trohet till är faktiskt mig själv.
Jag har saknat politiken. Jag var så
arg och frustrerad efter
FRA-
frågan att jag lämnade Folkpartiet. Partipolitiken kunde fara och flyga. Jag var liberal och enligt mig så var det allt annat än liberalt att rösta igenom FRA-lagen och det håller jag fortfarande starkt på. Det är ju ingen hemlighet att jag röstade på
Piratpartiet i EU-valet, något som jag faktiskt inte ångrar.
Inget parti någonsin kan ta mig för givet, men jag måste erkänna att jag känt mig vilse och att jag faktiskt är rörd när jag tänker på hur många folkpartister som stött mig när jag mått som sämst. Det betyder mycket i min värld.
Det intressantaste initiativet inom svensk politik för tillfället tycker jag utan tvekan är
Liberati. Mycket av deras åsikter och tankar beskriver mina åsikter och tankegångar.
"...
i thrive best hermit stylewith a beard and a pipe and a parrot on each side..."
Andra versen av "
Unison". Jag är och kommer alltid förbli mig. Men mina åsikter och tankar utvecklas allteftersom jag får nya insikter och erfarenheter. Likt förbannat så är jag ändå den där enstöringen med papegojor på axlarna som går mina egna vägar. Mig går det aldrig att ta för givet. Grupptryck har aldrig funkat på mig. Jag är van vid att gå i motvind och att vara ensam krigare i mångt och mycket. Så kommer det såklart alltid vara.
Folkpartiet Östermalm, där jag numera är medlem, var och är emot FRA-lagen. Bra så. Idag var jag dock på medlemsmötet där
Fredrik Malm kom och föreläste om Sverigedemokraterna som organisation samt hur man som liberal bör bemöta dem. En mycket viktig fråga. Det var faktiskt Folkpartiets generösa flyktingpolitik som gjorde att jag som ung, envis och anarkistisk tonåring gick med i FPU, Folkpartiets ungdomsförbund, i mitten av 80-talet. Fortfarande brinner jag för demokratifrågor och öppna gränser.
"...I can obey all of your rulesand still be : beI never thought i would compromiseI never thought i would compromiseI never thought i would compromise let's unite tonight we shouldn't fight..."
Jag kommer fortsätta tycka vad jag vill. Jag kommer fortsätta att säga min åsikt. Jag kommer fortsätta lyssna på andra och ändra ståndpunkter. Jag har ingen aning om vad jag kommer tycka om en vecka, en månad, ett år... Men jag vet att jag alltid kommer tycka något som jag faktiskt tycker. Partipiskor kan fucka off då det kommer till mig. Inget snack om saken.
För mig är inte det viktigaste i världen att Alliansen vinner valet 2010.
För mig är det viktigast att alla människor på jorden får vara sig själva. Yttrandefrihet. Mänskliga rättigheter. Mat på bordet och trygghet. I dessa frågor kan jag argumentera under ett folkpartistiskt paraply. Faktiskt. Och det kommer jag att göra.
Avslutningsvis vill jag säga att regeringen
inte kunde utse en bättre EU-kommissionär än
Cecilia Malmström. Jag känner inte henne personligen, men jag
vet ingen som kan lysa upp ett helt rum bara genom att prata
om sitt/vårt älskade
Europa. Bort med gränserna liksom. Cecilia brinner för EU.
Jag brinner för människor som brinner. Hängde ni med? ;-)
Labels: Bryssel, musik, personligt, politik